Klassiker: Trabant


Linjerna har något av ett Triumph Herald-foster i sjunde månaden över sig men där slutar också likheterna med de flesta andra bilar för Trabant 601. Sammanbrottet för Östtyskland är numera på behagligt avstånd i tid och vi behöver knappast älta historierna om Trabants bomullskaross, tvåtaktsmotorn eller den om den uppdragbara stickan som tankmätare längre. Vi har hört alltsammans förr, till leda.

Bevekelsegrunden för Trabants existens var ju något helt annat än att någon profithungrande fabrikör skulle tjäna maximalt med pengar på att miljoner exemplar byggdes. Den grå lilla bilen var blott en diminutiv extremitet i en större samhällskropp, en lucka staten nödsakades att fylla för de tillfällen folk nödvändigtvis skulle transporteras individuellt (svälj!) och inte kollektivt, så som evangeliet för lyckans land egentligen föreskrev.

Det gällde framför allt att inte bygga in någon västerländsk attraktion i det hela. Nix till flashiga linjer, inget blixtrande krom, inga tekniska nymodigheter. Trabant var en bil som folk efter evig väntan på leverans var nödda och tvungna att acceptera. Att den så relativt oförändrad byggdes under så lång tid säger ändå mer om samhällssystemet än om kunskapen hos teknikerna och ingenjörerna hos VEB Sachsenring, där bilen kom till. En titt på de prototyper som aldrig blev av (du kan googla dem) avslöjar att det fanns massor av kreativitet och idéer, men de fick inte utvecklas vidare.

Du kanske hör till dem som provat dig igenom det mesta i gammelbilssortimentet och som erfar ett visst sug vid åsynen av de här bilderna? Det finns alltid ett par Trabant på marknaden och ägandet är nästan lika enkelt som bilen själv. Dessutom är bilen urkul att köra! Det kunde myndigheterna aldrig komma åt. Det låter om bilen, det ryker om den, det är kuriösa handgrepp och lösningar från front till bakparti, allt till veteranentusiastens höga nöje.

Diskutera: Vad tycker du om Trabant?